Lucka dag 4

Finns det något jag skäms över och har komplex för?

Svaret är att jag har skämts otroligt mycket förr över olika saker och hade fruktansvärt mycket komplex, mycket mer än vad jag har nu. Jag förändrats otroligt mycket på kort tid.

Just nu är mina tänder det jag har otroliga komplett för. Det är absolut inga fel på dom, men jag ler nästan aldrig med tänderna för att jag tror att folk ska märka de små skönhetsfelen och liksom kommentera det. Folk tror verkligen inte att man har sett själv i spegeln och känner att de måste påpeka saker ifall att.

De komplexen jag hade förr var främst i 8an där jag tyckte min rumpa var otroligt ful, varför vet jag inte. Har inte och har aldrig haft en sån där tränad röv, men det är ju inget fel på den och det var det inte då heller. Jag tyckte väl att jag inte dög och avstod för att ha kläder som visade rumpan, så hade alltid tröjor som täckte baken för att den skulle synas så lite som möjligt. Jag har aldrig hört någon säga något elakt eller påpekat något negativt, så jag kan inte ens idag förstå varför jag skämdes så mycket.

Mina ögonbryn har alltid varit buskiga och väldigt mörka, om man jämför med mitt hår som alltid varit blont. Jag tyckte att jag såg ut som en grottmänniska (vilket jag fortfarande tyckte att jag gjorde på grund av ögonbrynen). De var helt oplockade och har aldrig haft en ”dålig ögonbrynsperiod” för att jag aldrig någonsin gjort något med dom innan jag började andra terminen av ettan på gymnasiet. Då tog jag tag i mitt komplex och gick iväg och fick de vaxade, och sedan då så har jag knappt haft komplex över något alls i mitt ansikte. Jag är mer stolt att jag inte plockade dem själv och fick de totalförstörda som väldigt många som var yngre fick, det såg ju för jävligt ut. Har aldrig färgat mina bryn i hela mitt liv för att de är så pass mörka och det är jag väldigt nöjd med.

Det jag alltid har haft och nog alltid kommer att ha komplex för är min röst. Jag klarar inte av att höra min röst på video eller när man spelar in. Så om jag någonsin kommer börja v-logga så kommer det vara ett väldigt stort steg för mig. Frågan är dock om jag någonsin kommer att komma ur den bubblan.

Jag skäms även för min diagnos tvångssyndrom, där jag har en fruktansvärd bacillskräck. Får ångest när jag rör saker som är utanför mitt hem. Allting hemma är min trygghetszon, där saker faktiskt känns rena. Nu på senaste tiden har jag fått ännu värre tvång där jag ständigt tvättar mina kläder för att de känns smutsiga när jag haft på mig dom en enda dag. Samma sak med sängkläder. Jag byter flera gånger i veckan och kan knappt sätta mig i sängen om jag inte är nyduschad för annars känns det äckligt. Det är det enda jag just nu kan ha kontroll över då det har hänt saker som jag omöjligt kan kontrollera själv. Jag är en person som alltid måste ha kontroll över saker, där jag alltid i förväg måste veta vad som kommer att ske, annars får jag panik. Är ingen som kan slappna av helt och måste alltid ha mobilen nära så folk kan nå mig och att jag kan nå folk när som helst ifall att det skulle hända något fruktansvärt. Katastroftankar.

Det är knappt folk som pratar om sådant här. Jag har komplex, men skäms inte över att berätta om dom. Det är så mycket enklare att skriva, för att jag har så svårt att uttrycka mig verbalt, om jag inte är förbannad förstås hehe 😉

Vi hörs imorgon mina små hjärtegull ❤ #cringe

 

 

 

 

Det är dags att sluta skämmas.

Det här med att duscha bort ångesten stämmer till viss del. Istället för att försöka sova när miljarder tankar går igenom huvudet som gör en galen så kan man gå in i duschen och göra sig ren och fräsch för att få en ”nystart”, iallafall för stunden. Ett tips för er med ångest är att ha en duschtvål i duschen som ni tycker om. Lukten är viktig. Min favorit of all time är Dove, den där vanliga vita med typ blå kork. Det är de här småsakerna som gör att man kan ta sig igenom det lite enklare.

Ja, jag har ångest. Ångestsyndrom, som det heter på pappret. Det är inte kul. Ibland är jag ”symptomfri” men väldigt ofta så har jag en underliggande ångest som ibland smyger sig på och tillslut slår mig rakt i ansiktet, som en fet jävla höger. Inga tabletter hjälper, som jag har fått utskrivet. Jag blir bara trött av dem. Fungerar TYP som sömnpiller, ibland. Jag försöker inte försköna mitt mående när det gäller att berätta om det. Jag kan i princip berätta för vem som helst att jag ibland mår skit (obviously ja, eftersom att jag skriver ut det nu så alla i hela världen kan läsa). Jag skäms inte alls, det borde ingen göra. Seriöst.

En fredagsnatt är inte så härlig med ångest, men jag tar mig igenom det. Jag tar som sagt mig alltid igenom det. Att gå ut och festa när man har ångest gör det inte direkt bättre, utan hundratusenmiljarderbiljarders gånger värre.

Nu har jag nog skrivit ordet ångest ett par gånger i detta inlägg, men vet ni vad?

Ångest
Ångest
Ångest
Ångest

😉 kram